Jag tror inte att någon av oss egentligen längtar efter stora presenter.
Men vi längtar efter att bli sedda.
Att någon pausar mitt i allt, tittar på oss – och verkligen ser.
Allt vi gör. Allt vi bär. Allt vi försöker hålla ihop.
För så mycket av mammalivet är tyst.
Ingen applåd när vi kliver upp på natten.
Ingen fanfar när vi packat väskorna, svarat på tusen frågor och
ändå fått alla ut genom dörren i tid.
Det bara… rullar på.
Och vi säger ofta: “Jag vill inte ha något.”
För det känns enklare så.
Men visst finns det ändå en liten förhoppning där?
Att någon ska tänka till. Göra något med hjärta. Inte stort. Men äkta.
Att få känna:
Jag är inte bara en mamma som får saker gjorda –
jag är någon som är värd att bli firad. På riktigt.
Det var där Embrace började för mig.
Inte som ännu ett “erbjudande inför Mors dag” – utan som ett ögonblick för henne.
En stund där hon inte behövde tänka, rodda eller fixa.
En stund där hon bara får vara i det som betyder mest.
Närheten. Skrattet. Blicken från barnet som säger allt.
Och kanske, om du känner igen dig,
så är det här året då du får önska dig något mer än blommor.
Något som stannar.
Något som berättar för dig – och för dina barn – att du fanns där.
Att du var mitt i det viktiga.
